Jag - en förläggare?

Inlägget publicerat första gången hösten 2010, uppdaterat september 2013.

På flera håll i landet finns pedagoger som läser mitt manus. Ja, de både läser och använder texten, för alla kapitel innehåller också mindfulnessövningar som ska göras med eleverna – allt för att hjälpa dem att hantera vardagsstress och besvärliga situationer.

En av de lärare som läser manuset har själv skrivit en bok om hur hon arbetar med barn med olika typer av svårigheter. För några år sedan skickade hon manuset till ett förlag – och blev refuserad. Om hon fick någon motivering vet jag inte. Och lite förvånad är jag över refuseringen när jag läser hennes manus, för det är en bra och engagerande text.

Den återkoppling hon har gjort på mitt manus har verkligen varit värdefull, så nu anstränger jag mig när jag delar med mig av mina synpunkter till henne. Jag försöker föreställa mig hur jag skulle tänka om jag var förläggare. Det är ju så lätt att vara positiv och berömma, men jag försöker också ge tillbaka något som hon kan ha nytta av om hon vill göra ett nytt försök att få sin text utgiven.

Medan jag läser manuset inser jag också att jag i framtiden kan komma att kalla mig förläggare, och även sitta och utvärdera insända manus. Men än känner jag mig inte mogen, så till att börja med kommer förlagshemsidan ha en formulering i stil med denna: ”Förlaget tar inte emot och läser insända manus.”